Vill inte
Jag vill inte. Så säger barn hela tiden men när man väl blivit vuxen går det inte längre att slippa undan någonting (inte mycket i varje fall) med den motiveringen. Fast det hade allt varit ganska skönt. ”Fixar du lönerapporterna”; säger chefen. Jag vill inte. Man kan tyvärr inte säga så, inte om man vill behålla sitt arbete i varje fall. Visst är det orättvist. För det vore ju så skönt om man kunde få ha ett frikort på vissa saker så där. Jag vill inte. Ibland drar jag till minnes… Jag kommer dessvärre nu inte ihåg vad det var jag alldeles nyss satt och erinrade mig. Det kan inte vara något särskilt viktigt och hade förmodligen inte tillfört den här texten någonting alls. Så känns det nu i varje fall. Poängen jag skulle komma fram till var hur som helst att man som vuxen helt saknar ett sådant frikort som ”jag vill inte”. Man kan inte säga jag vill inte gå till jobbet. Eller det kan man väl på samma sätt som man kan säga, jag vill inte äta crepes, men det är förstås ingen giltig ursäkt.